När jag som sjuttonåring anmälde ett sexuellt övergrepp hos polisen i Helsingborg hade jag extremt mycket ångest, skakade och kunde knappt stå upp eller prata. Jag mådde otroligt dåligt och trodde polisen – vår säkerhet – kunde hjälpa mig. När jag kom till polisstationen fick jag vänta tre timmar på att ens få prata med någon. När jag efter mycket om och men kom in i ett samtalsrum och sakta började berätta min historia sa polisen att det var synd att det skett men att jag fick räkna med att det skulle hända igen. Att jag borde förstå varför han gjorde som han gjorde eftersom jag ”är en väldigt söt flicka och han såklart vill vara nära, det är inte konstigt”.
Där och då föll mitt resterande ynka förtroende för polisen. Mitt fall blev nedlagt utan någon som helst förklaring, trots att han som gjorde det erkänt att det hänt.
Tjej, 18, Helsingborg