När var liten trodde jag att polisen var till för att stoppa mördare och hjälpa gamla tanter över vägen, och någonstans i mig fanns denna illusion fortfarande kvar i mig. Någonstans där inne fanns den kvar. Jag hade visserligen läst om polisbrutalitet och dylikt, men jag hade aldrig upplevt det och jag hade alltid tyckt att det något pubertala polishatet var otroligt töntigt, de var ju arbetare i uniform! Tänkte jag ofta. Men ju mer tiden gick insåg jag vad polisen var. Jag såg hur man spöade ner demonstrater, trackasserade tjejer, körde på antifascister som inte ville låta nassarna ta över deras städer och jag såg hur man misshandlade invandrarungar i förorten.
Någonstans där började jag vakna upp för vad polisen var. När supervalåret 2014 närmade sig så närmade sig också fascistledaren Åkessons roadtrip runt om i Sverige. Likt många andra svenska städer fick även arbetarstaden Borlänge besök av Åkesson. Vi, Ung Vänster, började nu att mobilisera ett motstånd mot fascistmötet. Vi uppskattade att kanske ett 50-tal människor skulle komma och vända ryggen åt Åkesson. Vi misstog oss kraftigt. När vi kom fram till mötesplatsen var det närmare 500 personer där för att protestera. Det var en otrolig variation av människor. Pensionärer, Dalkurd supportrar, Brage supportrar, kommunalare, stålverksarbetare och studenter. ALLA var där.
Polisen hade inte heller sparat på krutet. Det kändes som att de kallat dit hela nationella insatsstyrkan för att skydda fascistmötet. Ganska fort upptäckte jag och några kompisar några välkända nazister som stod och heilade i ett hörn. De hade tidigare hotat oss och även misshandlat vår kompis. Vi gick fram till polisen och berättade att vi kände oss hotade, polisen flinade åt oss och sa att de inte kunde göra något. Efter det började talkörerna komma igång. 500 personer skrek i kör att de ville skicka tillbaka Åkesson till Stockholm. Detta gillades inte av ordningsmakten som började med att dela upp demonstranterna. Svarta för sig, vita för sig, gamla för sig och unga för sig. Man började nu även plocka bort folk. Folk som inte hade gjort något. Jag blev upprörd och frågade varför man bara plockade bort folk beroende på vilken hudfärg de hade. Jag påpekade att detta var rasistisk selektering och helt oacceptabelt. Då bad polisen mig att hålla käften och gjorde jag inte det skulle man minsan ‘’Visa mig’’. Jag vägrade hålla käften och sagt och gjort. De tog mig. Mycket våldsamt tar de tag i mig, vänder armen bakom ryggen så det stramar i hela kroppen. När jag säger att jag vill diskutera skriker de att jag ska hålla käften annars blir det värre. I ögonvrån ser jag min kompis som springer fram och hakar fast sig i min arm. De skriker att han ska släppa men han vägrar. De släpar bort oss och sätter oss på en buss med en massa andra. Alla sitter där av olika anledningar. En kille med bruten arm blev tillputtad på armen och i ren reflex slog han till en polis, de brottade ner honom och bar in honom i bussen. Han skrek av smärta, något de sket i. En ung tjej berättade att hon råkat backa in i en polis och då fått samma behandling som alla andra. Många av de på bussen satt och grät och de var ganska små. Vissa inte äldre än 12. Efter det körde bussen ut oss till ett område 30 min utanför staden. Detta var problematiskt då många av de på bussen inte kunde ringa sina föräldrar, många kunde inte ta sig hem. Detta var något polisen bara skrattade åt. När vi kommit ut ur bussen var stämningen upprörd och många var rädda för vad som skulle hända och jag vet att vissa fick böter. Böter. Böter för att man utnyttjat sin yttrandefrihet.
Den dagen tappade 22 ungdomar tilltron till staten, till demokratin och till polisen. Men en sak lyckades vi med: vi stoppade Åkesson från att tåla. Borlänges arbetarklass visade att fascism inte hade någon plats i vår stad. Trots polisbrutalitet och nazister. Vi hade segrat!Kille, 19, Borlänge