Rode Grönkvist var på plats den 23 augusti i Limhamn när Svenskarnas Parti höll torgmöte, och flera tusen samlades för en antifascistisk motdemonstration. I en intervju med Prata om Polisen beskriver Rode Grönkvist det som hände i augusti förra året och diskuterar kring polisens agerade innan, under och efter händelserna i Limhamn.
– Du var i Limhamn den 23 augusti förra året – vill du berätta om vad som hände den dagen?
Vi var många som samlades för att protestera mot att nazisterna i SvP skulle få sprida sitt hat i Malmö. Motdemonstrationen var uttalat ickevåldsam, och gick ut på att med kroppar och röster göra motstånd mot 
nazisternas närvaro. Trots detta ickevåld från vår sida attackerade polisen oss med ett extremt övervåld – från att pepparspreja folk som stog för nära kravallstaketen, till att slå vilt omkring sig med sina batonger, och att rida i hög fart rakt mot demonstrationen så att flera människor blev nertrampade av hästarna. Jag fick själv ett batongslag som spräckte min skalp när jag hjälpte en främling som trillat att resa sig upp.
– Hur upplever du att händelserna i Limhamn har påverkat den antirasistiska rörelsen i Skåne?
Efter demonstrationen var jag rädd att polisens övervåld skulle göra folk rädda för att delta i demonstrationer, rädda för att visa sin avsky och göra motstånd när rasister visade sig på gatorna. Jag vet flera som fortfarande drar sig för att utöva sina demokratiska rättigheter av rädsla för polisen. Däremot känns det som att den antirasistiska rörelsen står stark, trots polisens attacker. Demonstrationerna mot fascistiska Pegida samlade många tusen, och just nu görs ett enormt arbete med att hjälpa de flyktingar som kommer till Malmö, i stor utsträckning av samma människor och organisationer som alltid gjort motstånd mot nazister. Batonger och hästhovar kan inte förstöra vår solidaritet.
– Vad tycker du om polisens agerande innan, under och efter demonstrationen i Limhamn?
Jag tycker att polisen bär hela ansvaret för det som hände i Limhamn. Genom att attackera en fredlig demonstration och eskalera sin våldsanvändning när vi inte splittrades skapade de den panik som många på plats kände. Motdemonstranterna var inställda på att hålla en ickevåldsam demonstration, och det gjorde vi i stor utsträckning trots polisens grova och urskillningslösa våld. Det faktum att tio demonstranter behövde föras till sjukhus men inga poliser rapporterat några allvarliga skador talar för sig självt. Efter demonstrationen inledde polisen direkt en propagandakampanj i media för att framställa oss antirasister som våldsamma och aggressiva. Lögner om stenkastning och ammoniakballonger kablades ut direkt efter demonstrationen, och det krävdes att grävande journalister undersökte påståendena noggrant innan polisen erkände att de hittat på alltihop. Polisen har visat att de är beredda att gå hur långt som helst för att rättfärdiga sitt övervåld.
– Hur ser du på att inga poliser dömts efter händelserna i Limhamn och att man nu valt att döma sju demonstranter till fängelse för våldsamt upplopp?
Det är mycket sorgligt, och är ännu en del i att rättfärdiga polisens övervåld och legitimera deras förljugna version av vad som hände. Förundersökningarna mot polisen lades ner på väldigt kort tid, utan att något av det väldigt omfattande videomaterial som finns från händelserna granskades – det är uppenbart att de som skötte förundersökningen bara ville begrava den. Det är ju inte heller så förvånande, när polisen utreder sig själv för tjänstefel och övervåld. De sju som dömts för våldsamt upplopp är oskyldiga, och jag kan bara hoppas att domarna överklagas och upphävs. Rätten har förvrängt verkligheten, som är att människor på plats fick panik och agerade för att värna sig själva och andra från övervåldet, till att dessa sju skulle varit del av koordinerade angrepp på polisen, i en ”svartklädd grupp”. De döms för färgen på sina regnjackor, inte för några våldshandlingar de själva begått. I vissa fall står ord mot ord, och de enda bevisen som fäller någon är polisers egna vittnesmål. Domarna är en skam, och de dömda måste friges.
– Vad tror du händer nu?
Först och främst hoppas jag att domarna överklagas och hävs. I övrigt vill jag se att den antirasistiska rörelsen ska kunna göra sig hörd på gator och torg utan angrepp från polisen. Jag tror att vi kan komma närmre det efter den enorma medieuppmärksamheten kring Limhamn, som till slut ju också avslöjade polisen som lögnare. Framför allt vill jag se, och kämpa för, lösningar på de problem som skapar rasismen till att börja med. Det solidaritetsarbete som görs med EU-migranter och flyktingar i Malmö är fantastiskt, men det gör bara en ohållbar och sjuk situation lite mer uthärdlig – vi måste bygga ett samhälle där det här arbetet inte är nödvändigt. Klassklyftor, global utsugning och rasism måste bekämpas och krossas. Det hade varit skönt om polisen inte stod på andra sidan och slog oss i alla de här kamperna, men det verkar dessvärre inte så troligt.