Det här hände för fem år sedan. Händelsen har några år på nacken, men jag har inte kunnat glömma den. Nu när jag såg att det var möjligt att berätta om möten med polisen tänkte jag delge min och min dotters upplevelse. Jag skulle väl också önska mig att någon inom polisen tog historien på allvar. Dock tror jag att det är att begära för mycket. Polismyndigheten är helt enkelt inte intresserad av att ta historier som denna på allvar.
Nåväl, tillbaka i tiden. Det var en söndagkväll, klockan var halv tolv då det ringde i mobilen. Det är en polistjänsteman som ringer. Den kvinnliga polisen säger att min dotter är i förvar hos polisen. Jag blir naturligtvis orolig och säger och då får jag cykla till polisen. ”Cykla? Du kan väl inte cykla till Malmö sent på kvällen?” Den kvinnliga polisen undrar. Jag blir förvånad. Skulle min dotter vara i Malmö, hon skulle ju till sin far som bor i samma stad som jag. Vad har min dotter gjort då eftersom hon sitter hos Polismyndigheten i Malmö? Jo, då berättar den kvinnliga polisen att min dotter har blivit tagen vid någon grillkiosk för våldsamt motstånd mot polisen, hon har kallat någon polis för märkliga saker och dessutom spottat och sparkat mot honom. Det låter inte som min dotter tänker jag vilket jag också säger högt. Ja, men det har hon gjort så vi fick ta in henne. Och du är säker att det är min dotter, att hon har ljugit för mig och i stället för att åka till sin far har hon åkt till Malmö? Ja, svarar den kvinnliga polisen.
Jag kan inte riktigt se min dotter spotta på någon, inte heller använda svordomar mot polisen. Hon har inte heller någonsin visat tecken på aggressivt beteende. Min dotter har dessutom förmåga till att känna respekt för sina medmänniskor i allmänhet och polisen i synnerhet. Då, när detta hände alltså. Av någon anledning stod polisen högt i kurs i hennes liv. Jag har aldrig behövt ifrågasätta mig som förälder, vi är vana vid att diskutera det mesta. Den kvinnliga polisen i luren sågar mig som förälder på nolltid. Vi har aldrig träffats, aldrig pratat med varandra men ändå har hon en bestämd uppfattning om min dotters och min relation. ”Så du menar att jag egentligen inte känner min dotter. Att hon är en snäll flicka hemma, till lags inför sina föräldrar för att inte få problem hemma. Sedan lever hon rövare i Malmö och visar sitt rätta beteende?” ”Just det.” Den kvinnliga polisen är tvärsäker i sin analys.
Jag kan inte låta bli att tvivla. Då frågar jag hur polisen vet att det är min dotter det handlar om. Hon har fått visa sitt id-kort och i plånboken låg också telefonnummer till mig. Då upplyser jag den kvinnliga polisen om att plånboken hade blivit anmält försvunnen några månader tidigare, i samma hus som denna polis satt under samtalet för övrigt. Det blev tyst en liten stund och sedan hör jag hur min samtalspartner pratar med någon. Sedan säger polistjänstemannen: ”Ja, det stämmer ju, vem har vi här då?” ”Ingen aning säger jag.” Historien blir ju än märkligare. Har inte polisen kontrollerat sina uppgifter innan de ringer och slänger egna sanningar som fakta i örat på för dem okända människor? Varför anmäler vi borttappade saker till polisen? Jag får uppmaningen att kolla att min flicka är hos sin far. Så jag väcker hennes far och berättar vad som hänt. Är min dotter där? Jo, hon sover vilket jag meddelar den kvinnliga polisen.
Nästa dag berättar jag om samtalet på jobbet. Det är flera som undrar om inte polisen jämför bilden på kortet med personen de vill kontrollera identiteten på. Någon föreslår att jag en gång i tiden glömt ett barn på sjukhuset och nu har tvillingen stått och spottat i Malmö. Nåväl, ingen är speciellt imponerad av polisens agerande så jag ringer till polisen för att höra om det här ett vanligt sätt att hantera ungdomar i Malmönatten. Det är ett befäl får jag höra. Ett mycket ointresserat sådant får jag uppleva. Jag får upplysning om att jag kan anmäla händelsen om jag nu tycker att den inte har hanterats korrekt. Detta sägs så ovänligt att jag måste fråga om jag verkar ovänlig på något vis. Nej är svaret. Jag säger då att jag undrar ju eftersom han är så ovänlig så det måste ju vara något som är fel.
Det är många frågor som historien väcker hos mig och ännu idag tycker jag att händelsen borde utredas ordentligt. Det jag undrar är, tänk om det hade handlat om en olycka, skada med svåra konsekvenser. Hur mycket skada hade den kvinnliga polisen inte orsakat med felaktiga besked? Hur är det med rättssäkerheten i ett fall som detta? Hur mycket påverkade vår familjs bakgrund till den kvinnliga polisens slutsatser om min dotter och hennes beteende och om mig som förälder. Min dotters namn är inte etniskt svenskt, hudfärgen inte helt vit och på id-kortet bär hon slöja. Mitt sätt att prata avslöjar att jag har ett annat ursprung än etniskt svenskt. Hur mycket agerade de inblandade polistjänstemännen på föreställningar om familjer med rötter i andra länder i allmänhet och om flickor i sådana familjer i synnerhet. De har spelat roll vid hanteringen av händelsen, det är jag övertygad om, även om jag så klart inte kan bevisa det och polisen lika klart förnekar det och får rätt i sin åsikt. Så rakryggad är inte poliskåren att den skulle erkänna ett kränkande beteende, dessutom ett diskriminerande agerande vilket det i allra högsta grad handlar om i detta fall. Både jag och min dotter kände oss djupt kränkta av händelsen och jag ångrar idag att jag inte anmälde den. Min dotter har en något modifierad syn på polisen, tilltron till polisen är inte på samma nivå som den en gång var, tack vare polisens eget agerande. Tyvärr är det ju så att polisen alldeles på egen hand skapar sitt eget rykte. Min berättelse är inte unik, det är flera som har blivit kränkta av denna myndighet. Jag undrar inte varför. Det är dock bra att de blir offentliga. Men leder de någonstans?
Kvinna, 59år